Förlossnings- och utmattningsdepression

Jag tänkte skriva några rader om den depression jag drabbades i samband med att jag födde min son Elliot.

Förlossningsdepression drabbar många, ändå upplever jag det som väldigt tabu. Omvärlden och framförallt omgivningen målar upp en bild av hur det är att vara förälder som ofta är förskönad. Man ska bara vara lycklig och tycka allt är så fantastiskt och mysigt hela tiden. Och det var också den bilden och föreställningen jag hade under hela graviditeten. Nu äntligen skulle jag bli lycklig! Alla år med antidepressiva, all smärta och misstro från vården, nu när jag äntligen skulle få bli förälder som jag önskat så länge, nu skulle allt bli bra.

Och ut kom han, efter en 46 timmar lång, fruktansvärd förlossning, 15 dagar över Bf. Så underbar, så fin, så älskad från första stund. Men när bilden av att jag alltid skulle vara lycklig sprack, då stupade jag, med huvudet först, rakt ner mot botten.

Att leva med hjärtat utanför kroppen är någonting jag först fick uppleva när Elliot föddes. Och från den dagen och resten av mitt liv kommer jag att ha det så. För det finns alltid något att oroa sig för.  Och den brutala oron jag kände konstant det första året med Elliot var fruktansvärd. Dessutom hade jag absolut noll och ingen koll på mina känslor som var helt utom kontroll de första månaderna.
De första tre veckorna efter förlossningen stoetjöt jag i stort sett hela tiden. Vilket var oerhört jobbigt för mig, men också för min sambo som inte kunde förstå och som inte kunde dela sin glädje med någon, för jag var inte glad - bara fullständigt livrädd.

Amningen funkade bra från första stund och jag ammade E i 11 månader. Sömnen däremot var katastrof. Och jag fick aldrig tid för återhämtning då E typ aldrig sov. Han var oerhört svårsövd och extremt lättväckt. En dålig kombo med andra ord. Dessutom klättrade jag på väggarna de första månaderna då jag i stort sett satt i soffan och ammade och var ute på lite promenader. Jag vågade inte hitta på något, dels för att jag var så himla osäker men innan för att E är född när RS virus är som värst.

När Elliot var någon månad gammal hade jag samtal på BVC om mitt mående, en standard dom har. Och jag ljög. Jag sa det som "alla andra" säger. Att jag mådde fantastiskt och var så lycklig.

Men när Elliot hunnit bli 4-5 månader kunde jag inte förneka det längre. Jag tog kontakt med en mödrapsykolog som var helt fantastisk och som hjälpte mig tillbaka till livet. Som hjälpte mig lära känna mig själv, mitt nya jag. Och som hjälpte mig att bara andas, ta itu litegrann med den där hemska oron.

Sen är det ju som så att när man inte får sova, då blir man tillslut knäpp. Och det blev jag. Bland annat blev jag oerhört misstänksam mot allt och alla, jag blev oerhört ljudkänslig och fixade inte riktigt att Elliot skrek samt att jag pendlade mellan speedad och zombielik. Så det hjälpte alltså inte bara med samtalsterapi utan jag behövde få sova.

Jag sjukskrevs i två veckor, min sambo var hemma och tog hand om Elliot på dagarna och så avslutade vi amningen. Elliot ammade nämligen var 20-60e minut nattid och det funkade helt enkelt inte. Det var dock med stor sorg som amningen avslutades och såhär i efterhand kan jag önska att vi behållt ex kvälls eller morgonamningen men där och då kunde jag inte tänka klart och det blev som det blev.

När Elliot var strax över året avslutade jag min terapi och kände mig åter på banan igen. Och det är jag verkligen nu! Det är fantastiskt roligt, underbart och mysigt att vara mamma. Jag älskar det! Men det är också jobbigt, svårt och tufft stundtals, och det är helt okej.

Så, nu har ni fått följa med på den resan också och förhoppningsvis har jag nått ut till någon som kanske känner som jag gjorde och som genom min text kanske kan våga söka hjälp. Man är ingen dålig förälder för att man drabbas av en depression, man kan inte rå för det.

Min depression har lärt mig massor om livet och jag kommer att ha med mig detta till nästa barn, då jag ligger i riskzonen att drabbas igen, kommer jag vara mer vaknade på symtom och inte förneka om jag behöver hjälp, utan söka direkt istället.

Kram på er och trevlig helg!

Fortfarande här!

Hej kära läsare, nu var det längesedan jag skrev. Jag vill egentligen bara berätta att jag fortfarande är här, läser era kommentarer och svarar så fort jag får chansen.

Det har varit en turbulent tid sedan sonen föddes. Jag har haft en svår förlossningsdepression som jag äntligen lyckats komma ur. Jag tänkte att jag skulle skriva om detta när jag orkar. Och sen har det såklart varit hektiskt. Vi blev föräldrar med allt vad det innebär och så har vi flyttat. Allt detta samtidigt som jag var deprimerad. Nu är jag dock "ute på andra sidan"  igen och hela livet känns lättare. Jag har lärt mig oerhört mycket av det senaste året,  både om livet och om mig själv. Jag känner en stor tacksamhet för livet och jag ser ljust på framtiden.

Smärtmässigt har jag varit relativt skonad
Endon börjar dock göra sig mer och mer påmind, så vi får helt enkelt se vart detta bär. Än så länge är det hanterbart!

Hörs!

Kära läsare!

Jösses, tiden bara rusar och jag insåg nyss att jag inte skrivit här på hela två månader! 

Lillen min är snart hela 6 månader och jag har minst sagt händerna fulla. Han har nyligen lärt sig att sitta och det är ju så himla kul! Min lilla stora kille ;)

Igår var första gången på länge som jag hade så pass ordentliga känningar av endon att jag tvingades ta smärtlindrande. Kändes lite tufft att bli påmind, jag hade helt ärligt glömt bort det lite grann nu när jag mått relativt bra ett tag och som sagt har fullt upp dygnet runt. 

Hade även ont imorse, så vi får väl se om det eskalerar. Förhoppningsvis inte! 

Idag har vi varit på barnloppis. Helt löjligt roligt att fynda för nästan inga pengar alls. Och så var både mormor och morfar också med, som skiftades om att ropa: "jag tar det!" Hittade en spis från Brio för TIO kronor, men det var tyvärr en som hann roffa åt sig den precis innan mig. 

Men det blev massvis ändå; filt, böcker, pussel mm mm. 

Nu har jag precis powernapat. Har blivit en jäkel på att sova effektivt sedan Elliot föddes. 25 min och jag är fit for fight igen, haha!

Men! Det jag skulle komma fram till kära läsare och endosystrar var att...

Jag kanske inte skriver så mycket nytt här inne numera. Jag har helt ärligt inte så mycket att skriva om, om inte detta ska bli en blogg som handlar om mitt liv som förälder. Men, jag hoppas att bloggens alla tidigare inlägg och fakta ska komma att kunna hjälpa åtminstone någon. Och så finns jag här i bakgrunden så om ni vill ha kontakt med mig bara lägg en kommentar, för dom kommer på min mail så alla dom ser jag och svarar på så fort jag har tid. 

Önskar er alla en fin, smärtfri sommar. 

På återseende! Så småningom. 

En helt fantastisk dag!

E skötte sig verkligen exemplariskt hela dagen. Fina presenter fick vi och alla verkade nöjda. Vi är otroligt nöjda iallafall så nu ska jag krypa till sängs efter en helt fantastiskt fin dag. Att man alltid ska stressa upp sig i onödan... (Tidigare inlägg)

Fjärilar i magen...

Åh, jag har haft lite svårt att sova inatt. Lilleman ska döpas idag. Å halleda, jag är faktiskt nervös. Men om han skriker i kyrkan lär han ju knappast vara den första... Men, man vill ju ändå att han ska visa sig från sin bästa sida ;) Äh, det är inte vi som bestämmer  längre har jag insett, så det får bli som det blir - med största sannolikhet urbra!

Tjingalong! 

Lite gott och blandat

I lördags hade jag och min sambo årsdag. Hela 6 år har det blivit! Fina fina L. <3 Vi hade iallafall inga planer utan tänkte ta dagen som den kom. Vi vaknade runt 8-snåret och Elliot var på uruselt humör. Läste i appen "wonder weeks" där man kan följa ens barns utvecklingsfaser att där ska vara en fas nu som bland annat kan innebära att barnet har "mood swings", hah, det kan man säga... Herregud. Hur som haver hade jag ont i magen så jag skickade ut grabbarna på promenad så att jag fick en stund för mig själv i soffan. Och sen fortsatte dagen som så att Elliot var på dåligt humör, jag blev på dåligt humör och Leon med. Så vi gnabbade mest hela dagen. Tog en kvällspromenad och firade med en glass, käkade gott hemma på kvällen och sen gick jag och la mig 21:15. Mjo, vi har haft bättre årsdagar... Men ibland får man liksom lite bara ta det, att idag blev en dålig dag, och hoppas på en bättre imorgon. 

Och så är spiralen isatt. Fick sjukt ont i magen efteråt så ringde Leon och förvarnade om att han kanske behövde komma hem och ta hand om lillen, men det klarade sig. Väl det... Nu väntar vi bara och ser om detta räcker som behandling eller om jag behöver mer. 

Våren är här, iallafall igår och idag. Så himla härligt väder. Många promenader har det blivit sedan Elliot föddes och det blir bara härligare nu när det börjar bli varmt. Idag tog vi en morgonpromenad runt 10 imorse, och jag var iklädd endast skjorta och jeans. Löööve it. 

Nu blir det kvällsmys i soffan! 

En lattemammas tankar

Ja, då var det ny vecka igen och här sitter jag vid köksbordet ännu en gång och äter frukost. Dricker kaffe ur min "lattemamma" mugg.  I lugn och ro faktiskt. E sitter och gungar i sin babysitter, nöjd kille. Åh han är så förbaskat fin. Min son. 

Planerna vi hade för dagen blev inställda så det blir väl en lugn dag bara jag och E. En liten promenad och lite bus. 

Satt och funderade tidigare imorse, "om jag blir dålig..." Det är så förbaskat tråkigt med att vara kroniskt sjuk, och att behöva tänka så. "Tänk om jag blir sjuk på semestern" eller "tänk om jag blir sjuk så jag inte kan gå på den festen". Dagens "tänk om" löd: tänk om jag blir dålig nu när E är så liten. Bäst jag pumpar ut lite mjölk och fryser in.'

Så, med den tanken i högsta hugg plockade jag fram pumpen. Satan vad tradigt, men sånt är (tydligen?) livet. 

Trevlig måndag på er!